Kvinna till kvinna del 1 av 4 Anna Pettersson

Fredagen den 8 mars var jag inbjuden av min syster till Stockholm och Polstjärnan nära Odenplan. Det var föreningen Kvinna till kvinna som hade bjudit in olika föreläsare med anledning av den internationella kvinnodagen. Ni känner kanske igen organisationen genom det här projektet, dubbelpepp.se, där kända personer delar med sig av olika historier, till exempel berättar bloggaren niotillfem hur hon förlorade oskulden. Alexandra Pascalidou var konferencier. 

För att inte det här inlägget ska bli allt för långt kommer här första delen: först ut var skådespelaren, dramatikern, regissören Anna Pettersson. Hon berättar om sitt arbete med August Strindbergs drama Fröken Julie och sitt yrke som skådespelare. Bland annat hade hon fått höra mycket kritik för att hon tar mycket plats, särskilt i sina monologer,  och hon kunde inte undgå från att fundera på om Mikael Persbrandt fått samma kritik – att han tar mycket plats som till exempel Gunvald i Beck-serien?

Anna Pettersson berättade att hon hade sett Fröken Julie flera gånger men att det var inte förrän hon läste manuset i skrift som hon fick det klart för sig vad de faktiskt sade till varandra. Hon hade då insett att Julie hade betjänten Jean under sin klack och att det är märkligt att Jean alltid porträtteras som någon som är auktoritär och tar plats. Jag vill mena att det inte är märkligt. Strindberg levde i ett patriarkalt samhälle med en partriarkal uppfostran. Han hade en komplicerad relation till kvinnor. Så det är klart att Julie var underordnad det patriarkala systemet. Vi må se pjäsen idag med nya ögon och vi reagerar annorlunda än vad de samtida teaterbesökarna reagerade på men det är en del i pjäsens struktur som är svår att nyansera.

Men läst bortkopplat från författarens biografi och samtid, med texten för sig själv, finns det fri tolkning och Julie får ses i vilket ljus som helst. Anna Petttersson menar själv att hon gjort en dekonstruktion av pjäsen. Med ett äldre och klassiskt manus i handen kan en fråga sig – ska jag göra pjäsen så som jag tror Strindberg ville ha den eller ska jag sätta upp den med mina egna ögon? Pettersson hade gjort det sistnämnda.

Anna pettersson avslutade med att visa en bit av sin uppsättning. Hon är alltså alla rollerna, det finns ingen rekvisita eller scenkläder. Hon använder olika röstlägen för att markera att det är olika personer som talar, men även upprepningar av ord och tillägg av ljud. Jag är antagligen för klassiskt skolad inom litteraturen för att jag ska tycka att det var bra, eller bara allmänt ointresserad av dekonstruktion och Derrida. För min egen del vill jag ha Strindberg så som den oftast är. Han hade själv en sådan rytm i sina ordval och meningsuppbyggnader att det är synd att ta bort dem. Det fall inte mig i smaken.

Däremot tycker jag om när människor omtolkar och förvandlar dramer, romaner och liknande till någonting nytt som speglar ens egen samtid och personlighet. Ni som känner mig vet att jag skrivit både min B-uppsats och C-uppsats i litteraturvetenskap med Adaption som vetenskaplig metod.


De andra som föreläste var:
1. Anna Pettersson
2. Carin Götblad
3. Karin Lekberg
4. Anna Wahl